Rest In Peace
Ni kanske minns hästen Lord, min favorithäst på skolan. Jag skrev att det skulle bli sorgligt att lämna skolan och honom efter studenten. Den hästen var något alldeles extra för mig. Well, det blev helt plötsligt ännu jobbigare. Lord lever inte längre.
Jag fick under gårdagen, på ryktesvägar, höra att han skulle avlivas idag eller imorgon. Det kändes som ryktet var sant så på kvällen gick jag ut i hans hage, gav honom lite morot och klappade om honom. Dock tyckte jag inte att det var särskilt sorgligt då så jag gick ganska snabbt. Hoppades väl att ryktet inte stämde. Om inte annat skulle jag hinna träffa honom dagen efter (idag).
Så blev det inte. Jag läste på förmiddagen att han var borta. Jag hann aldrig träffa honom en sista gång.
Jag vet att det var rätt beslut. Lord led av kissing spines. Det var nästan exakt ett år sedan han fick diagnosen. Redan då var det på tal att ta bort honom men man ville ge honom en chans till. Man kom fram till att han fungerade så länge han inte hoppade eller spände sig. Det var därför extra viktigt att rida Lord i korrekt form.
Jag red Lord varenda lektion under mina två år på skolan, med ett fåtal undantag som jag i princip kan räkna på min ena hand. Jag älskade att rida honom, jag älskade att gosa med honom, jag älskade att vara själv i stallet vid kvällsfodringen och han alltid stod med rumpan mot boxdörren ända tills man tog upp hans påse och gull-pratade med honom. Då mullrade han tills han fick sin mat. Jag älskade helt enkelt hela den där hästen. Han fick mig alltid på bra humör.
Att han för några timmar sedan njöt av livet i hagen med sina kompisar till att nu vars död gör så ont i mig. På ytan syntes inga fel. Det är så svårt att acceptera då. Samtidigt så vet jag att det ibland tog emot för honom i ridningen, vissa dagar och övningar mer än andra. Pga sina nerver hade han nog aldrig passat som sällskapshäst. Han hade lite knäpp i hjärnan, mitt gull. Han har det definitivt bättre där han är nu. Ingen ond rygg längre.
Jag går runt som ett skal. Jag har hållt mig från att gråta hela dagen och nu när jag väl är ensam så kan jag inte gråta. Det gör bara ont. Lord är saknad och älskad. Han satt sina spår i mig. Dessutom har jag honom att tacka för att min ridning har gått framåt. Han lärde mig så mycket. Tack för allt min fina häst så ses vi någon annan gång, i ett annat liv. Älskar dig.
